Kroppen är lång och gänglig. Han verkar inte ha vuxit i den än. Armarna är väderkvarnsvingar i kraftig vind, huvudet slår i dörrposter. Ansiktet är ännu ett barns: Liten uppnäsa, halvöppen mun. Men ögonen är svarta och den skuggade håligheten kring dem skiftar i blått. Ögonen är trötta och bittra.

Han ligger utslängd på en säng med rena vita lakan, som en smutsig klädtrasa. Lampan i hotellrummet lyser stickande i taket, tv:n visar nattvideor med många ögon fästade, men utan lyssnande öron. Trött efterfest. Pliktskyldigast dricker man av de öl som finns kvar trots att det knappast skulle behövas, och man skrattar, utan att veta åt vad.
Han vrider sig i drucken halvsömn och lyssnar, somnar, svarar då och då på utkastade frågor. Det svarta håret ligger klistrat vid pannan av svett utblandad med cigarettrök.

Hon sitter i en stol, är betraktare och åhörare. En sak har hon i huvudet och på näthinnan och hon undviker att se dit av all sin kraft, men ögonen far över hans kropp, fastnar vid ansiktet, de halvslutna ögonen, och blir kvar där, trots att blicken till synes följer händelseförloppet i rummet.

Så sugande verkar hans kraft på hennes väsen, och inuti sitt huvud ser hon sig själv krypa upp intill honom och stryka handen över hans panna och ögon tills ron i hans kropp infinner sig och han kan sova lugnt.

*

Vivi är på väg hem. Det är långt att gå och luften är trist och grå. Tung och svår att andas. Vägen sträcker ut sig i en evig raksträcka, hon skulle kunna gå och gå tills hon stupar.
Det är mars och himlen är ett stort sjok av återhållet regn som bara väntar på att få forsa fram och dränka hela världen. Allt är stilla.
Hon låser upp dörren till lägenheten som hänger på andra våningen. Hallen är mörk, det är eftermiddag och Valentin sitter nersjunken framför tv:n. Benen är uppslängda på vardagsrumsbordet, tillsammans med odiskade kaffekoppar, tallrikar och smulor, böcker, serietidningar, papper och pennor.
Han ser på tv-shop. Som om det inte fanns någonting viktigare att ta sig för.
Hon går fram till soffan, böjer sig över honom och kysser honom på pannan. De röda utslagen med gulvitt innehåll lyser henne i ögonen, kväljer henne.
Hon hittar ingenting att säga, en vild känsla sprider sig i magen, men hon vill säga någonting bra.
”Har du handlat?” frågar hon.
”Nä, jag vaknade vid ett. Har inte varit utanför dörren än”, säger han.
”Då finns det ju ingen mjölk!”
Rösten låter mer irriterad än vad hon har tänkt sig. Hon ändrar sig och försöker le.
”Vad har du gjort idag då?”
Han tar ner benen från bordet, sätter handen under hakan och tittar henne djupt i ögonen.
”Tänkt.” Säger han.
Hon stirrar på honom.
”Och så ringde farsan och tjatade. Jag blev jävligt upprörd”, säger han lugnt.
Hon vill bry sig om honom, hon vill veta hur han verkligen mår. Men apatin retar henne så.
”Jaha”, svarar hon. Tänker: Jag mår inte heller bra. Han är inte den enda som mår dåligt. Och vad ska jag göra åt det? Han lyssnar ändå inte på vad jag säger.
Vivi går in i köket. På köksbordet står osten och smöret framme. Vreden rusar upp.
”Kan du inte fatta att maten blir förstörd av att stå framme så här!”
Hon känner hur hon trasas sönder inuti av ilskan. Den är så häftig att den skrämmer.
Valentin tiger. Hon kan känna honom sårad utan att han säger ett ord. Hon ångrar sig. Ljudlöst virar hon in osten i sin plast och lägger den i kylen.

*

Vackrast är hon i fantasin. Fast och full av styrka i den smärta användbara kroppen. Som kan röra sig framför honom. Hon kan allt. Vara svart med hans svärta och vara ljust och lätt barn i hans närhet. Och hon kan vara en trygg och varm famn omkring honom när han är en hopkurad boll, ett ensamt djur.
Han vrider sig i hotellsängen, erinrar henne om verkligheten, där hon sitter i en stol. Han suckar. Sträcker vita armar med röda strimmor, famlar efter vatten på nattduksbordet.
Hon skulle ge honom vatten. Han skulle vara lugn och lycklig med henne. Han skulle ta emot hennes smekningar med öppen kropp och hon skulle ta emot honom. Han skulle le. Hon har aldrig sett honom le. Det är sant. Han har flinat och flabbat, eventuellt skrattat; men aldrig har han lett.
Hon ser på honom, han har slutit ögonen igen. Benen får inte plats i sängen, en gitarrist sitter på kortändan och tar upp plats. Måste ha benen på sängen brevid. De är en tillfällig oplanerad bro.
Ansiktet är slutet nu, vitt och vackert. Utslagen misspryder inte huden; de är röda smycken på håliga kinder. Gitarristen fäller sig bakåt i sängen, skrattar och virar armarna och benen runt en sömnig Valentin.
”Gå!” mumlar han och vaknar. ”Det här går inte”, säger han tjockt. ”Måste sova”.
Han kastar av sig tröjan. Inte titta.
Gitarristen ska gå till sitt rum. Alla ska sova.
Hon måste gå hem.

*

De ligger i sängen i sovrummet. Han sover tungt och hårt, som alltid.
Vivi är vaken, det tar tid att somna i hans närhet. Rummet är varmt och syrefattigt. Fuktig luft faller över henne och hon kämpar för att andas. Valentin sträcker i sömnen armarna efter henne. Drar henne intill sig som om hon vore ett föremål utan vilja. Hon kränger sig loss. Det är för varmt.
Hon skulle vilja komma till honom när han vill, men hon klarar det inte.
Återigen vill hans armar nå henne, hans händer ha henne. Hon vill sova. Vara lika omedveten som han. Hon lossar hans grepp och makar sig undan.
”Snälla Valentin”, säger hon. ”Jag vill inte.”
”Vad fan är det med dig?” säger han argt och vänder sig om.
Han sover, han vet inte vad han säger. Men han kräver henne till och med i sömnen. I Vivis huvud far en mening förbi, om och om igen: Måste hålla mitt avstånd, måste hålla mitt avstånd.
Hon ligger fångad, innerst. Trycker sig själv mot den svala väggen. Fri till sist. Hon somnar.

Valentin är som ett barn. Ett förvuxet barn. Hon är också liten. De skulle vara små tillsammans, göra allt från början. Äta med händerna och kasta mat på varann.
Men vem tar hand om barnen då?
De skulle trösta och hjälpa varandra, men hon är urlakad. Och hur kan det komma sig att de kan ha sex? Två barn! Allt är fel och hon kan inte förstå.
När de blandas är hon fylld av tårar: Hans och hennes tårar. Hennes kärlek är blod som fyller hela kroppen.

Att lämna honom.
Vivianne lämnar Valentin. Detta är en omöjlighet. Hon måste dö, hon kan inte lämna honom och göra honom illa, han går under, det klarar hon inte. Det är bättre att hon dör. Då skulle hon slippa. Slippa sticka kniven i hans rygg. Han skulle få leva och hon skulle få dö.
Om Vivianne inte lämnar Valentin kommer hon att dö.

*

”Du har aldrig älskat mig!”
Hans röst ekar högt i hela bostadsområdet. De står ute på cykelvägen, klockan är halv tre på natten.
”Andra har du älskat, men aldrig mig! David! Du kan gå och knulla med honom, nu spelar det ingen roll! Jag är på avgrundens botten och det är du som har satt mig där!”
Slaget ekat i hennes hand. Handen skriker.
Hans ögon är vilda, galna. Det lyser om honom.
”Det är inte alls så! Jag har försökt göra allt jag kan!” Hon gråter, de gråter båda två, darrar av vrede och vanmakt och ilska.
”Vem är han? Vem är det du älskar nu?” Han spottar ur sig orden vilt och hysteriskt.
Det finns inga ord som är tillräckligt starka att svara med. Inga ord kan såra nog. Ingenting kan förklaras.
Handen slår. Slår hans ansikte utan att en min ändras. Han märker det inte ens.
Han är utom räckhåll.

På bilden är han lugn. Så lång och smal och skön. Skrattande vacker.
I dikterna han skrivit finns han. Bland orden som visar hur starkt och smidigt han tänker, hur mycket och våldsamt han känner.
Honom fick jag aldrig, tänker Vivianne.
Varför fick jag inte det?